Deep Shit
Hade ett mycket trevligt samtal med pappi idag, träffade han och inhandlade lite (mycket) nödvändigheter. Iaf the big news är att kommer kanske att få en alldeles egen lägenhet! Har tänkt på det hur länge som helst, velat ha mitt egna utrymme, då jag inte trivs så bra här hos mamma (skilda föräldrar) av olika anledningar. Sen att helt plötsligt flytta in hos pappa efter att inte ha bott med honom på 4-5 år (träffat han ändå varje vecka, bara inte bott med han), skulle också kännas konstigt. Har liksom inte bott med honom under hela min tonårstid. Bara HOPPAS HOPPAS att det blir så. Men vill inte hoppas för mycket heller, då jag inte vill bli för besviken och ledsen om det inte blir. Tänk att flytta ut innan min storebror som är 3 år äldre haha, han som precis fyllt 20 och grejer. Men han får helt seriöst skylla sig själv, då han aldrig är hemma, misskött skolan, ljuger osv. Vill inte gå in på det så men han i princip lämnar mig att stötta min mamma helt själv eftersom hon mått dåligt osv osv, för han tycker det är jobbigt. Men att det är jobbigt för mig då? Hela tiden, det lättar aldrig, tar så mycket ansvar hela tiden och kan lika gärna bo själv, få komma ut ur denna lägenhet, och få bara vara. Min mamma är bra på många sätt, men på många sätt har hon det svårt sedan de skilde sig. Hon behöver någon som stöttar henne konstant och när min pappa flyttade ut så blev det jag. Då var jag 13 år.
Har alltid behövt vara stark och har fått växa upp fort, kommer ihåg när min mormor dog, att jag och min mamma låg i min säng och hon grät och jag höll om henne. Jag grät inte. Fanns inte utrymme för det, min mammas mamma hade dött, och min mamma var devastated som säger på engelska. Jag började gråta 3 månader senare när jag hittade ett av hennes vykort i en låda. Då brast det. Min mormor dog i februari 2004, då var jag nyfyllda 12 år gammal. Har alltid haft svårt med känslor, visar mig inte svag. Jag bara gör inte det, nu har jag gråtit, men för bara två- tre månader sedan hade jag inte gråtit sedan min gudfars begavning ett år tidigare. ETT ÅR, utan att gråta. Det är inte ovanligt för mig, att jag inte gråter en enda tår på flera månader, 5-6 månader utan att gråta. Låter som jag är värsta stone heart, men så är det inte. Och man mår inte bra av att inte gråta, man gör inte det. När man "borde" gråta när man känner sig ledsen över något, då går det inte, ibland kan jag inte gråta, det kommer vatten till ögonen men dom svämmar inte över, inga tårar rinner. Sedan istället är man på vippen att börja storgråta på helt fel tillfällen, när man verkligen inte vill gråta. Försöker att bli bättre på det men reagerar likadant varje gång jag börjar gråta. Försöker sluta med detsamma.Grät senast idag faktiskt, när jag träffade min pappa, vi är väldigt nära min pappa och jag och pratar om allt, så idag när vi pratade om hur mycket han saknar att ha oss nära och hur det var när de skiljde sig och sånt. Så fort han drar upp det vet jag att jag är körd, börjar kämpa mot tårarna efter första meningen i princip. Nästan löjligt haha.
Nu orkar jag inte skriva mer, mitt längsta inlägg genom tiderna iaf, i alla mina bloggar jag haft.
Over and Out
Har alltid behövt vara stark och har fått växa upp fort, kommer ihåg när min mormor dog, att jag och min mamma låg i min säng och hon grät och jag höll om henne. Jag grät inte. Fanns inte utrymme för det, min mammas mamma hade dött, och min mamma var devastated som säger på engelska. Jag började gråta 3 månader senare när jag hittade ett av hennes vykort i en låda. Då brast det. Min mormor dog i februari 2004, då var jag nyfyllda 12 år gammal. Har alltid haft svårt med känslor, visar mig inte svag. Jag bara gör inte det, nu har jag gråtit, men för bara två- tre månader sedan hade jag inte gråtit sedan min gudfars begavning ett år tidigare. ETT ÅR, utan att gråta. Det är inte ovanligt för mig, att jag inte gråter en enda tår på flera månader, 5-6 månader utan att gråta. Låter som jag är värsta stone heart, men så är det inte. Och man mår inte bra av att inte gråta, man gör inte det. När man "borde" gråta när man känner sig ledsen över något, då går det inte, ibland kan jag inte gråta, det kommer vatten till ögonen men dom svämmar inte över, inga tårar rinner. Sedan istället är man på vippen att börja storgråta på helt fel tillfällen, när man verkligen inte vill gråta. Försöker att bli bättre på det men reagerar likadant varje gång jag börjar gråta. Försöker sluta med detsamma.Grät senast idag faktiskt, när jag träffade min pappa, vi är väldigt nära min pappa och jag och pratar om allt, så idag när vi pratade om hur mycket han saknar att ha oss nära och hur det var när de skiljde sig och sånt. Så fort han drar upp det vet jag att jag är körd, börjar kämpa mot tårarna efter första meningen i princip. Nästan löjligt haha.
Nu orkar jag inte skriva mer, mitt längsta inlägg genom tiderna iaf, i alla mina bloggar jag haft.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
